En söndag i Maj

Kan man tänka sig…

Idag var jag i kyrkan, sjöng, uppe på altaret, med andra ungdomar och barn. När man stod där framme och tittade ner på de gamla, men också unga, började en svag känsla av medlidande växa… Vissa såg fridfulla ut, när de satt där på bänkarna, längtande till att få komma upp till himmelen. Jag är egentligen inte så troende av mig, men när man ser dem sitta där, man blir verkligen helt ställd. De tror verkligen på detta, de hoppas. Hoppas att det ska vara ett himmelrike gjort för dem efter döden. Man börjar plötsligt undra hur deras barndom såg ut. Var den som den ser ut idag för ungdomarna? Alla har ju olika personligheter, absolut… Vissa hör ju till de mer, festande typerna, andra pluggar och är jätteduktiga i skolan, vissa håller sig utanför och försöker hänga med, andra sportar otroligt mycket, vissa mer uttåtriktade, medan andra är blyga.
Varé sig om man var en trogen kristen, så blev de det i slutändan. De flesta av kyrkans besökare är ju gamla, börjar de gå mer till kyrkan när de når den ålder?  I Brastads kyrka är de flesta över 60, iaf. Kanske endast ett tio-tal är yngre. Men de äldre, börjar de gå dit, för att de hoppas på ett himmelrike? För att synda sitt förflutna liv som ikke troende? Jag känner medlidande, jag gör det. Man ser dem sittande där, fridfulla, eller trötta, längtande, hoppandes… Att veta att snart kanske inte de som sitter där och tittar på oss finns kvar…
Och vet ni vad? Idag var det några i kyrkan, som jag inte var beredd på. Inte i Brastads kyrka har jag sett mörkhyade personer. Det var så starkt. De kanske får jättemycket skit för att de är mörkhyade i vårat samhälle, vad vet jag? (jag har dock inte hört något i brastad) Deras tro var riktig, verkligen. De syntes. Jag tror de var bröder… En teori kom upp i huvudet på mig; kanske ber de för någon som de hållt kär? Det är sorgligt… Jag undrar om jag kommer att börja gå till kyrka på söndagar om 50 år. Skulle kunna tänka mig det, om hopp var det enda som jag har kvar. Men det blir det väl inte? Det hoppas jag iaf inte på. Visst är det lite lustigt ändå? Hopp är nästan det enda vi har kvar redan…
Hopp för framtiden, låt oss därför be (tänka sig att jag säger det? ), för ett lyckligt liv.
För ibland har faktiskt en bön gått i uppfyllelse för mig. Jag är lycklig, nu. Men för tillfället, så tror jag inte att det har alls att göra med böner, utan tack var det en person. Som faktiskt, förgyller mina dagar… Helt omedvetet.
Kinda dyster bild förresten, haha!

// maaarre